Tennisklädseln
Den kvinnliga dräkten
Dagens tennismode för kvinnor brukar symboliseras av korta kjolar och klänningar av lätt bomullstyg. Anledningen till klädernas något ”avskurna” mode har till uppgift att inte begränsa rörelsefriheten under spelets gång. Många flickor föredrar tennisklänning istället för tröja och kjol eftersom man då slipper att ha något som sitter år runt midjan vilket kan vara påfrestande under varma sommardagar. Sockarna brukar vara extra tjocka runt hälen för att ge stöd för foten. De absorberar också svett mycket effektivt. För att inte svett skall rinna ner över ögonen använder många spelare svettpannband av frotté. Det finns även svettband som man kan fästa runt handlederna för att inte svetten skall rinna ner i handen och orsaka ett halt grepp om tennisracketen.
Vid 1800-talet slut var detta mode obefintligt för kvinnor att använda eftersom de ansågs vara ”för utmanande”. Under denna period var kvinnorna tvungna att spela i lång klänning som satt år runt midjan och handleder. De bar även korsett under klädnaden vilket begränsade deras rörelsefrihet och försämrade även kvaliteten på damtennisen. Det var också av stor betydelse att kläderna skulle vara vita och rena eftersom det visade på hög status och prestige. Dessutom var de vita linneskjortorna mycket tåliga mot svett.
Tanken på att någon kroppsdel kunde blottas eller visa sin naturliga rundhet var rena fasan. Det var viktigt att midja, höft och byst stramades åt och fick kvinnan att likna en marionettdocka. Men detta var det rådande modet och ingen hade en tanke på att använda kortare plagg trots att kläderna gjorde det nästan omöjligt för en kvinna att vinna en match mot en man. Vändpunkten kom 1905 i Wimbledon då den kvinnliga spelaren May Sutton kavlade upp ärmarna, precis som de manliga spelarna brukade göra, och orsakade stort rabalder som kom att bli en sensation. De följande åren efter denna revolutionerande händelse började de kvinnliga kläderna att mjukna och kjolarna krympte och blev alltmer kortare. Underkjolarna försvann och lika så gjorde även korsetten och hatten. Tennisens nya och sportigare mode påverkade även kvinnor som inte utövade bollsporten.
År 1921 kom Susanne Lenglen som dominerade den stora världsmästartiteln bland damtennisen att skapa nya klädmodeller som han aktivt bar under alla tävlingsaktiviteter. Hennes kjolar hade krupit ytterligare en bit närmare knäet och var dessutom veckade. Runt huvudet bar hon en ett band för att hålla håret på plats. Omvärlden förundrades och avgudade Lenglens mer ”vågade” klädsel. Styrelsen i Wimbledon ställdes på sin kant och försökte i ett desperat försök att förbjuda kvinnor att spela utan de långa vita strumporna, med detta förbud uppfattade de flesta tennisanhängare som löjligt. Det dröjde inte länge förrän jämställdheten mellan dam- och herrkläder var ett faktum.
Herrmodet
Herrmodet skiljde sig markant mot den kvinnliga klädseln under 1800-talets slut. Männen spelade i vita långbyxor med vita linneskjortor. Ofta användes även kavaj och fluga för att påvisa sportens sanna status. Kavajerna var vid denna tidsperiod mycket stela och tillät inte någon större rörelsefrihet. Trots detta var tennismunderingen ändå mycket lättare och friare än kvinnornas. Det förekom dock förutom den vita färgen andra färgnyanser på spelarnas klädsel. Det var vanligt att man kompletterade sin bleka kläddräkt med starka färger i bälten, scarfs, blusar och klubbkavajer. Den stela tiden försvann därefter ganska fort och man satsade på en mer sportigare ”look” för män. Under 1930-talet blev tenniströjan ett faktum och ”krokodilen” blev ett av världens mest kända varumärken och användes flitigt av tennisspelare. Shortsen kom därefter att ”smyga” sig in på tennisarenorna dock utan uppståndelse och rabalder. Knästrumporna var trots detta ändå obligatoriskt. En kvinna i shorts var dock otänkbart på en tävlingsbana.
Idag är de nostalgiskt vita och eleganta plaggen borta och proffsspelarna kombinerar starkt olika färgkombinationer och mönster under sina tävlingar. Dräkternas eleganta utseende har fått ge plats åt det mer besvärligare modet